När harren blir större byts den ungdomliga blanka färgen ut och ersätts av starka, mättade färger; bröstfenorna och stjärtfenan blir mörkt vinröda med en nyans av purpur och bukfenorna tigerstrimmiga, kroppssidorna får en askgrå grundfärg med en metallisk grön skiftning.

Ryggfenan på stora hanar kan nå ända fram till den lilla fettfenan framför stjärtfenan och färgerna i ryggfenan går i rött, svart, blått och purpur, med en stor turkosgrön, lysande fläck längst bak. I vattnet förstärks färgerna och blir lysande, framför allt om harren står över en solbelyst grusbotten.

Harrens ståndplats är vid botten av strömmen samtidigt som den håller ett öga på vattenytan men den tvekar inte att stiga upp till en insekt eller en torrfluga på vattenytan.

Harren är både nymffiskarens fisk och torrflugefiskarens fisk — en favoritfisk! Den schweiziske flugfiskaren Charles Ritz, som bodde i Frankrike och USA, fiskade harr i många av Europas strömmar. Han berättar i sin bok A Fly Fisher’s Life att han föredrar harren som sportfisk före öringen och laxen.

Ritz ansåg också att en skicklig harrfiskare är den bäste fiskaren, en öringfiskare i kalkströmmarna den näst bäste och öringfiskaren i alla andra strömmar den tredje bäste fiskaren.

John Roberts, England, konstaterar i sin bok Fly Fishing for Grayling att harrens popularitet som sportfisk har ökat kraftigt de senaste åren i England. Medlemsantalet för The Grayling Society var år 1982, 300 och 2026, 900 i 18 länder.

En av många anledningar till den ökande beundran för harren som sportfisk är att den är en vild fisk. Dagens flugfiskare värdesätter kvaliteten hos ett fiskevatten och dess fisk, och de upplevelser som han eller hon får vara med om på ett annat sätt än tidigare. Fiskelyckan mäts inte längre i antal och storlekar av fisk som tas upp.

Harren är en del av den kvaliteten och också ett levande bevis på ett friskt vatten med högt pH-värde. När harren börjar försvinna från en ström eller sjö är det en signal till fara för miljön.

Stor åslända, Grå åslända, Gul forsslända och Röd strömslända stod på vattenytan med sina karaktäristiskt upprättstående vingar darrande i den kalla luften. Det var en av dessa härliga, regniga dagar i juni som får kläckningen att börja mitt på dagen och räcka till sent på eftermiddagen. Harren vakade överallt, den blev selektiv och svårfångad. Storleken, formen och färgen på flugan måste likna de naturliga sländorna och presentationen måste vara perfekt.

Jag knöt på en Gimåslända med olivgrön kropp i storlek 14 på den långa tafsen och studerade en av de vakande harrarna. Den tog en slända, och en till, och en till. När det blev en lucka i raden av sländor placerade jag min fluga en halvmeter ovanför harren så att den skulle flyta rakt in i dess fönster, harren tycker inte om att röra sig i sidled när den tar någonting från vattenytan. Den stiger rakt upp och om kastet är för kort eller för långt, tar den inte. Efter flera misslyckade kast lyckades jag placera flugan på rätt ställe på vattnet. Gimåsländan försvann i ett stänk och harren var krokad.

En annan oförglömlig harrdag är en julidag. Grönskan har djupnat, himlen och vattenytan är intensivt blåa. Den svenska sommaren har nått sin topp. Skjortärmarna är uppkavlade och solglasögonen sitter på. Solen gassar, det blåser inte, det är tryckande varmt, alldeles för varmt för att några insekter skall visa sig. Det är klassisk torrflugetid och min nattslända, Ekorrflugan, flyter gång på gång över ett parti i strömmen — och plötsligt skär en lång mörkröd ryggfena genom den blå vattenytan och sekunden efteråt böjer sig spöet i en kraftig båge.